Det nyaste

27.1.2023
IPS-stöd åt arbetsgivaren Minna Stelter, IPS-arbetstränare i AN-byråns team, upplever sitt arbete som belönande särskilt… Läs mera
13.1.2023
Har alla möjlighet att arbeta? Sysselsättning av delvis arbetsföra har man talat om länge, men… Läs mera
4.1.2023
”Jag en stark känsla av att livet kommer att bära” Hanna har jobbat i drygt… Läs mera
16.12.2022
En oslipad diamant När jag inledde IPS-arbetsträningen för två år sedan var mina förväntningar inte… Läs mera
2.12.2022
Om arbetsträningen inte går som på Strömsö? Ibland finner IPS-arbetstränaren lätt sin plats som stöd åt… Läs mera
Blogg

Arbete har varit det mest betydelsefulla stödet i min rehabilitering

Jag levde ett rätt vanligt, kanske lite fartfyllt, liv tills jag var 30 år. Jag arbetade alltför mycket. I slutet av år 2006 insjuknade jag. Då började en lång sjukhusvistelse, två år utan avbrott.

Arbetsverksamheten på sjukhuset blev det mest betydelsefulla stödet för min rehabilitering. Då jag skrevs ut flyttades jag till ett ”rehabiliterande” boende. Den dagliga sysselsättningen avbröts totalt. Dagarna hade inget innehåll. Jag var ensam. Isolerad. Min hälsa rasade och jag hamnade åter in på sjukhus. Vistelsen räckte ett halvt år.

Efter den andra sjukhusvistelsen gick jag inte längre med på att skrivas in på något stödboende. Jag ville till mitt eget hem direkt. Vardagen hemma fungerade och jag kom in på en ettårig arbetslivsinriktad utbildning för personer som återhämtar sig efter psykisk ohälsa. Också skolan fungerade och jag gick vidare till en specialutbildning för att studera till närvårdare. Jag utexaminerades på 3,5 år, men hade därefter inget att gå till. Jag hade ingen som stöttade mig till arbetsåtergång. Jag var bara hemma. Min hälsa försämrades igen.

Individuell terapi två gånger i veckan under två år ledde mig ingenstans. Jag upplevde mig inte heller ha nytta av kamratstödsgrupper.

Hösten 2021 hörde jag första gången om IPS-projektet. Jag blev direkt intresserad och ställde mig i kön för att vänta på min tur. Då jag slutligen fick börja arbetsträningen våren 2022 körde min arbetstränare och jag genast i gång med att skriva min CV och söka lämpliga jobb i min bransch. Jag skickade min ansökan till tre lediganslagna befattningar och blev inbjuden till två arbetsintervjuer. Jag fick det ena jobbet. Nu jobbar jag deltid för den arbetsgivaren. Jag är jättenöjd över min situation och att just jag blev vald till jobbet.

Nu känns det som att jag sprang in och ut på rehabiliteringspolikliniken i många år utan att någon någonsin uppmuntrade mig tillbaka till arbetslivet. Ingen nämnde ens ämnet. Jag föll utanför samhället. Jag var fullständigt sysslolös i flera år med en hälsa som varierande mellan usel och medelmåtta. Medicineringen byttes av och an.

Nu efteråt undrar jag varför ingen ens frågade om arbete under alla dessa år. Jag hade både velat och kunnat jobba under alla de år som jag inget gjorde. Jag hade kunnat arbeta i 5 år. Jag undrar också varför inte ett stöd som IPS-arbetsträning funnits redan tidigare. Det bästa med IPS är det individuella stödet. Den typen av stöd finns inte i t.ex. rehabiliterande gruppverksamhet.

Nu har jag ett meningsfullt arbete. Jag får hjälpa andra och känner att jag gör skillnad för mina klienter. Alla har rätt till ett arbete. Arbete ger livet värdefullt innehåll.

Underteckn. Också depressionen hålls borta