Ork i det nya arbetet
Jag sökte länge jobb och fick till slut ett behovsarbete förra sommaren. Jag orkade ändå inte jobba så mycket, men det var roligt att själv få reglera när jag jobbade. Jag fick själv välja jobbturer enligt vad som erbjöds i Whatsapp-gruppen. Det var trevligt att behovsjobba, men jag hoppades hela tiden på ett jobb där jag kunde vara mera på arbetsplatsen.
I slutet av sommaren bestämde jag mig till sist för att söka deltidsarbete. Jag var ivrig över det nya jobbet och tänkte inte alls på att jag nödvändigtvis inte orkar jobba. Jag hade tidigare erfarenhet av att studera i yrkesskola och jag upplevde studierna lättare än jobbet. Nu hade jag dock fått ett nytt arbete på deltid, vilket jag också hade önskat mig.
Jag sade många gånger till mig själv att det inte kommer att bli lätt när jag börjar jobba. Jag fick psykiskt stöd av min IPS-arbetstränare även om det var jag själv som hittat jobbet. Jag var nöjd och tänkte inte egentligen på min ork. När jag började arbetet bestämde jag mig för att orka.
Orken har dock inte alltid varit självklar. Jag blev överraskad över hur belastande det nya jobbet var med alla nya saker. Allt det nya jag skulle lära mig, annan miljö och arbetskamrater. Det tog väldigt mycket på min kraft, till slut så mycket att jag blev sjukledig en tid. Under sjukledigheten var jag också fysiskt sjuk och förkyld, men hela tiden tänkte jag att tiden på jobbet hade varit väldigt belastande.
Jag återvände till jobbet flera veckor senare. Jag kände mig nedstämd och det kändes som om jag fortfarande inte orkade jobba. Nu har jag dock jobbat några veckor och det känns som om jag orkar bättre. Det var ändå inte psykiskt lätt att återgå till jobbet efter sjukledigheten eftersom jag var nervös över hur arbetskamraterna skulle ta emot mig. Några frågade hur jag mår, men lyckligtvis inte många. Jag var på förhand rädd för just det, förklaringen, jag ville inte lyfta fram orsaken till sjukledigheten. Och det behöver jag inte heller, det är jag medveten om, men frågorna kändes ändå tunga. Det var som om jag inte längre dög i arbetslivet efter sjukledigheten. Så kände jag.
Jag kom fatt jobbet igen och det går bra där. Jag har ändå en ständig känsla av att arbetslivet är tungt. Det var inte lätt att ens återgå till deltidsarbete efter studierna och dessförinnan allvarliga psykiska problem efter insjuknandet. Jag försöker ändå vara positiv och orka jobba. Att tala med vänner, familjemedlemmar, min pojkvän och dessutom allt meningsfullt på fritiden hjälper mig att orka i jobbet. Jag sover också mycket.
Kraven, intensiteten och belastningen på jobbet överraskade mig. Men det känns ändå som om jag har klarat av det värsta och övervunnit min rädsla för att bli sjukledig om situationen kräver det. Jag återvände till jobbet och är mer än stolt över det. Tack också till min IPS-arbetstränare som alltid har stöttat mig när jag behöver stöd, men som också har låtit mig koncentrera mig på själva jobbet. Jag är en ganska självständig och krävande person, så det har varit viktigt att märka att jag duger som jag är.
Jag ska försöka orka så bra som möjligt i mitt nya jobb. Men om jag inte orkar ska jag inte underskatta mig själv. Då tänker jag att tiden kanske inte är den rätta eller att jobbet inte passade mig på annat sätt. Det finns alltid nya möjligheter, och man hittar också nya drag hos sig själv med vilka man orkar i arbetslivet. Det är inte lätt, men lönen och att lära sig nya saker motiverar också. Lönen kan jag använda, förutom för att leva, även till något trevligt – för närvarande tänker jag spara till en utlandsresa.
Allt ordnar sig