Från sjukskötare till IPS-arbetstränare

För tjugo år sedan arbetare jag några år som sjukskötare vid rehabiliteringsavdelningen. Tidig identifiering av psykos hade nyligen blivit praxis. Tack vare den snabba behandlingen uppnådde många ungdomar som insjuknat i schizofreni en god behandlingsbalans med enkel medicinering och efter att de hade återhämtat sig ville de söka sig till arbete eller studier. Det blev inget stöd, det blev pension. Behandlingen har i åratal varit väldigt sjukdomsorienterad, rätten till arbete har inte funnits.

Tjugo år senare…

…sitter jag som IPS-arbetstränare tillsammans med en patient på psykospolikliniken. Tillsammans fyller vi i yrkesprofilen och jobbsökarplanblanketter. Målet är att hitta rätt arbetsplats. Patienten är optimistisk, ingen har tidigare talat om möjligheten till arbete eller studier efter att hen insjuknade. Min roll har förändrats från sjukskötare till arbetstränare, jag lyssnar och kartlägger önskemål och drömmar. Vi pratar knappt om sjukdomen eller om hinder. I och med det resurscentrerade arbetssättet har det skett en förändring hos individen från patient till aktör, för min del från sjukskötare till arbetstränare. Vi går sida vid sida, jag gör inget för dig, jag ger dig utrymme och tid att växa i dina egna planer.

Jag har sett styrka och ökad självkänsla, drömmar som förverkligas. En stor glädje när arbetet eller studieplatsen hittats. Frågan som väcks är bara hur mycket välbefinnande vi kunde nå, hur mycket färre poliklinikbesök, nya arbetstagare i samhället, genom att sysselsätta partiellt arbetsföra? Vi skulle verkligen förverkliga principerna för mångfald och likabehandling, den grundläggande rätten till arbete. Onekligen funderade jag i början av träningen ibland själv på hur det ska gå för oss, om det finns en plats för alla i arbetslivet. Nu har jag börjat tänka att alla har en egen plats i samhället. Även projektets erfarenhetsexpert har belyst patientens perspektiv, hur processen till arbetslivet kan framskrida. 

Till min glädje har jag lagt märke till att patienten från sin sjukdomsroll kan bli aktör och arbetstagare, en fullvärdig samhällsmedborgare trots sjukdomen. Samtidigt har jag förändrats från att vara sjukskötare till arbetstränare, som endast lätt leder personen till de mål som hen ställt upp. Glädjen skapar inspiration när samarbetet byggs upp på en persons motivation och resurser, det kan inte bli något annat än ett lyckat resultat. IPS tid är nu, det har jag hört från många olika håll, och det håller jag med om.

Aila Alastalo är IPS-arbetstränare i HUS-teamet